Lite smått irriterad...

Idag har jag och Sixten varit och käkat frukost med Jenny och Mattis och då kom vi in på hur irriterande det är när folk snoozar i evighet utan att vakna. Med folk menas då våra livskamrater och då framförallt min kära T. Han har nämligen fötts med gåvan att inte vakna av något. Inte av sina barn eller av sin väckarklocka. Detta är då VÄLDIGT irriterande då alla andra i familjen vaknar. Som idag då han har ställt sitt alarm på 04:30 för att som han säger "jobba in lite flex". Det är ju bara det att han istället snoozar och snoozar och soozar och till slut kommer försent till jobbet. Sen kan jag ju tillägga att mitt morgonhumör inte är det bästa vilket kanske inte bidrar till den trevligaste stämningen på morgonen. Nu tror ju jag inte att min T är den enda som gör detta utan att det är något vanligt förekommande i många familjer. Men under de nio åren vi har varit tillsammans så är just detta ett återkommande tjafs. Jag ligger i tysthet och planerar för tältsängsinköp till källaren och specialgjorda öronproppar för flera tusen, men på eftermiddagen är allt glömt och så börjar vi om nästa morgon...

Jag och T i 19- års åldern.